Jag törstar efter Gud,
efter den levande Guden. Ps 42:3

Att be är att hungra och törsta efter mening och sammanhang. Mening har det som leder till något större; när jag arbetar medvetet för att nå ett mål, när jag vet att jag behövs, när jag älskar någon, då lever jag ett liv med mening. Då är det lätt att leva, jag glömmer att tiden går, också ansträngningar och tillfälliga motgångar får en mening, därför att jag ser hur något större håller på att bli verklighet.

Men ingen människas liv är en oavbruten serie meningsfulla händelser. Mina lyckligaste dagar grumlas av vissheten att lyckan är opålitlig. Större delen av mitt liv tycks rinna bort i vardagsgrå likgiltighet. Ibland korsas mina planer och förhoppningar av meningslösa motgångar och besvikelser, kanske av en tragedi som tvingar mig att ställa frågan: Har allt det här överhuvudtaget någon mening? Deltar jag som en viljelös bricka i slumpens spel? Vad har alla mina ansträngningar tjänat till?

I en sådan återvändsgränd inser jag min belägenhet i världen: jag är ohjälpligt utlämnad åt omständigheter som jag inte rår över. Det bästa jag åstadkommit och det vackraste jag drömt kommer förr eller senare att utplånas och glömmas. Det kan jag inte göra något åt. Bara en sak kan jag göra: jag kan fritt bestämma hur jag vill möta nuet och framtiden.

Innerst inne vet alla kristna att de inte står ensama i allt detta. Bakom de händelser som vi kan registrera i världen finns det en djupare verklighet som kallas Guds Rike. Den som genom dopet blivit medborgare i Guds Rike har också förenat sitt öde med Jesus Kristus.

När jag som kristen betraktar mitt livs händelser verkar de egendomligt bekanta - de påminner om Jesu jordiska öde. Han måste leva ett osäkert liv med hårt arbete, han var glad och han grät, han blev upprörd och han frestades av ondskan. Han mötte motstånd och oförståelse och ensam gick han för att göra det som måste göras. Hans liv slutade i en bitter tragedi. Allt detta gjorde och led han för min skull. Ja, han måste göra allt detta för att ingå i sin härlighet (jfr Luk 24:26), och på samma sätt måste vi gå igenom många lidanden för att komma in i Guds Rike (jfr Apg 14:22).

Också det som ser ut som en slutgiltig katastrof, helt tom på mening, är ett tecken på ett högre sammanhang. Guds Rike är detta högre sammanhang. Guds Rike är Guds hemlighet. När jag i tron accepterar detta, då får mitt liv helhet och mening också med sina mörka sidor; även det misslyckade kan bli en väg till Gud.

I bönen söker jag Guds Rike (jfr Matt 6:33). I bönen får min glädje och sorg ett meningsfullt utlopp, och min själ får läkedom. I bönen törstar jag efter Gud, efter den levande Guden, den ende som har svar på mina frågor, som kan stilla min oro, som är den egentliga Verkligheten.

Att be är att öppna sig för denna Verklighet. Att be är att lyssna till Guds röst och att göra sig beredd att lyda. Att be är att tala till Gud med fullkomlig uppriktighet, att lägga hela sitt liv i hans hand och veta att han älskar mig med ren kärlek. Därför kommer han att svara mig på det sätt som är bäst för mig, även om svaret inte passar mina förväntningar och önskedrömmar. Att be är inte att informera Gud om sina behov och önskemål. Dem känner Gud bättre än jag själv (jfr Matt 6:8). Att be är att ställa sitt liv till Guds förfogande. Guds plan med mig är större än vad jag kan - eller vill - föreställa mig. 

Den äkta bönens resultat är inte nödvändigtvis varma känslor och andlig tillfredsställelse. Den äkta bönens frukt visar sig i ett liv enligt Guds vilja, ett liv i Kristi efterföljelse (jfr Matt 7:22). Den som vill leva i gemenskap med Kristus måste vara beredd att varje dag ta sitt kors på sig (jfr Luk 9:23). Vissheten att Jesus är närvarande alla dagar (jfr Matt 28:20) är större än den sinnesstämning jag råkar befinna mig i. Den vissheten skänker mig glädje när bön och andligt liv känns lätt och självklart - och hindrar att jag tappar modet i tider av andlig torka och tröghet.

Att be är att erkänna Guds anspråk.