Vi ber om Guds välsignelse.
Herre Jesus Kristus. Lys upp vårt inre med ditt ljus, med din kärlek och nåd, så att vi ser din närvaro och lever i ständig tacksägelse för dina gåvor.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.
Vi skall försöka göra oss hemmastadda i en eukaristisk livsatmosfär. Vi talar i vår tid mycket om miljö. Som kristna lever vi en miljö som är eukaristisk, präglad av tacksägelse, tillbedjan och lovsång. Man frågar sig ibland varför Gud skapade världen. Tron ger oss svaret, att det var för att Gud skulle bli förhärligad av allt som finns till. Gud skapade allt för att göra sig själv känd, för att hans härlighet, sanning och godhet skulle stråla fram.
Så enkelt är det. Men vi har så svårt att förstå att vår främsta uppgift är att förhärliga, tacka och lovsjunga Gud. Det kanske aldrig har varit så svårt som i vår tid och i vårt samhällsklimat, som är präglat av helt andra ideologier, av konsumism, idealism och hedonism. Alla dessa ideologier går ut på att människan isoleras i sin egen "bubbla". Individens intressen, nöjen, känslor och njutningar ställs i centrum. Det är den största otjänst man kan göra en människa att handla så. Om människan bara blir koncentrerad på eget välbefinnande, finner hon det aldrig. Om det är den egna lyckan som är livsmålet, finner man den sällan.
Men om man kan gå upp i något större och försvinna in i tillbedjan, lovsång och tacksägelse, infinner sig lyckan diskret och fördold, men ändå som en stark och allt genomträngande kraft. En del av det glada budskapet, av evangeliet, är att vår främsta uppgift är att göra det som vi sjunger i mässan: "Vi tackar dig för din stora härlighet". Det är en fras som vi kanske inte alltid fångar in när vi ber. Men vi ber den ändå varje söndag.
Det kan ta tid att leva sig in i denna tacksägelse, eftersom vi är präglade av det klimat, den miljö, där vi lever, där allt går ut på jagets tillfredsställelse, på immediate gratification, den omedelbara behovstillfredsställelsen. Så brukar man karakterisera nutidsmänniskans credo. Det är inget formulerat credo, ingen livsåskådning, som man riktigt har funderat ut. Men för många människor har det blivit så, att de sitter fast i att det hela tiden skall kännas bra och fint för dem själva. Jag skall själv ta för mig. Det skall kännas rätt för mig. Det skall ge mig någonting. Till synes är det helt oskyldiga och intetsägande fraser, men de präglar oss. Ordets makt är större än vi tror. Vi präglas av det vi säger. Om vi kryddar vårt språk med svordomar, även om det sker utan eftertanke, fastnar något på själens insida. Likadant är det om vi prisar Gud. Även om vi inte gör det med hela vår inre glöd, är det något som förvandlar oss. Ordets makt är stor.
Människans största värdighet, största lycka och själva meningen med hennes liv är, att hon är skapad för att förhärliga Gud. Hon är homo eucharisticus, en människa i tacksägelse. Det är något vi måste lära in och ta till oss. Det gör vi när vi ber. Genom att vara skapade varelser är vi skapade för tillbedjan. På de äldsta konstverk man har hittat, grottmålningarna, finner man redan en rudimentär kult, uttryck för tillbedjan, att människan söker en högre makt. Någonting i människan, det djupaste i henne, längtar alltid efter att tillbe och förhärliga Gud och bli stilla inför honom. Även den sekulariserade människan, som säger sig inte ha någon gudstro, dras ändå ofta till något liknande. Det sitter så djupt i människan att nästan ingenting kan ta det ifrån henne. Men hon behöver hjälp. Därför kommer Gud människan till hjälp.
Redan från skapelsens början ligger detta mönster ingjutet i människan att hon är skapad för tillbedjan, lovsång och kult. Gud kommer henne till mötes, först genom att samla sig ett folk, gudsfolket, Israel, som han fostrar till gudsfruktan och tillbedjan. Därför kan vi använda det gamla förbundets böneskatt som vår. Stommen i vår tidegärd är psaltarpsalmerna. I Laudes på söndagen finns en klassisk lovsång ur Tillägg till Daniel, där allt skapar prisar Gud. Regn, snö, dimma och valar, ja allt skapat deltar i lovsången. Vi tillhör ett eukaristiskt universum. Kyrkofäderna älskar att reda ut detta tema. Fåglarna som kvittrar stämmer upp en lovsång, liksom forsarna som forsar fram. Allt som finns till är till för att ge Gud äran, för att förhärliga den som har skapat allt.
Men människan är den som skall ge röst åt lovsången. Människan, som är den enda varelse som har medvetande och förstånd, skall samla ihop hela skapelsen och göra den mer gudsinriktad, så att allt genljuder av Guds liv. Grundtonen i skapelsen är mycket viktig, inte minst för nutidsmänniskor som är så intresserade av miljö, skapelse och ekologi. Det kan bli till en hjälp för många människor att knyta sin bön, sin lovsång, till skapelsen. Som vi redan sagt är man i vår kulturkrets mycket känslig för att söka Gud i skapelsen, i naturen. När mina medbröder kom från Belgien på 1960-talet och skulle lära sig svenska och komma in i den svenska mentaliteten var de först förvånade över alla psalmer, där det tycks sägas mer om forsar och fåglar än om Gud, t.ex. "Morgon mellan fjällen". Grundtanken är att det skapade hjälper oss att komma Gud närmare. Naturen är en väg till det.
Men naturen kan också bli oss till fall. Vi kan fastna i den och glömma att stiga upp till Gud. En följd av syndafallet är att allt som är gott kan missbrukas. Det onda kan inte missbrukas utan bara det goda. Därför fastnar många i naturen utan att riktigt se att den skall leda vidare till Skaparen. En fara i vår tid med koncentration på miljön är, att den blir det viktiga och inte Gud och ibland inte heller människan. En gång fanns det en "Rörelse för livet", som tryckte små brevmärken med en sälunge. Man reagerade mot säljakten. Då sade sälungen: "Men varför bryr ni er inte om era egna ungar? Varför aborterar ni dem? Varför bryr ni er enbart om oss?" Det är ett typiskt exempel på den "enögda" naturälskaren. Man glömmer människans värdighet som Guds avbild, eftersom man är så koncentrerad på en del av skapelsen.
Vi får tro att vi tillhör ett eukaristiskt universum, där allt på sitt sätt lovsjunger Gud, var och en efter sin lilla näbb. Men vi som är människor är skapade till Guds avbild och skall bli universums prästerskap, som bär fram lovsången på ett medvetet sätt. I gamla förbundet ser vi att det blir tydligare och tydligare att människan ser sin värdighet att tillbe och offra. Offret är ett tecken på att människan överlämnar det skapade i Guds händer. Allt får hon av Gud, och allt ger hon till honom. På morgonen ber Birgittasystrarna före Laudes: "Vi offrar vår dag till Herren". Vi får vår dag som en oändligt god gåva. Det är bra att tänka på det på morgonen, när man stiger upp, istället för att oroa sig för vad som skall hända och tänka på hur jobbigt det är att stiga upp. Vi får istället säga: "Nu får jag denna dag, Herre. Och nu ger jag den till dig". Då blir dagen underbar. Ett av de mest praktiska och konkreta tipsen för det andliga livet är att ge sin dag åt Herren, att offra den. Då blir det något annan än om vi bara rent automatiskt stiger upp, borstar tänderna och springer iväg. Om vi medvetet kan börja dagen i bön och överlåtelse kan det färga av sig på hela dagen. Märkligt är att även fromma människor hellre ber aftonbön än morgonbön. På morgonen menar de, att det är så mycket som skall göras. Man måste läsa tidningen och så mycket annat! Men en kort, eller gärna en längre, morgonbön kan förändra allt. Att offra sin dag till Herren, att frambära sig själv och hela skapelsen till Gud, kan sätta färg på tillvaron och göra den till något underbart.
Genom att vara skapade är vi förpliktigade att förhärliga Gud. Det är därför man redan i gamla förbundet hade budet: "Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta". Det är därför Kyrkan säger, att vi skall helga söndagen genom att gå i mässan. Det är ett bud, en förpliktelse. Men egentligen är det ett privilegium, en förmån. Vi behöver båda dessa poler. Om det bara skulle vara en förmån, bryr vi oss inte om det när vi är lite trötta. Men om vi vet att det är ett bud, håller det oss uppe och drar oss ut ur oss själva. Vi behöver både budskapet och budet. Vi behöver budskapet om att vi får förhärliga Gud, att det är vår glädje och vår stora lycka att göra det. Men vi behöver också budet för att hålla oss uppe, när vi är svaga och inte tycker om att göra någonting . Ett bud håller oss uppe på en viss nivå. Det blir ryggmärgen, när vi, som man säger på skånska, är "lealösa". Vi behöver då budet. Annars blir vi odrägliga.
I Kyrkans Katekes betonas bandet mellan eukaristi och skapelseverk. Det heter: "Eukaristin, sakrament för vår frälsning som genomförts av Kristus på korset, är också ett lovoffer för skapelseverket". Eukaristin är det fulla uttrycket för skapelsens lov och tack för att den finns till. Kyrkan, frälsningen, nåden, sakramenten bygger alltid på skapelsen. En typiskt katolsk tanke är att Gud använder det skapade för att frälsa oss. Han använder skapelsen för att instifta sin Kyrka och hennes sakrament, det vi kallar den sakramentala frälsningsekonomin. Därför är det viktigt att vi har grunden i det skapade. Annars kan vi inte förstå sakramenten, eukaristin. Ett sakrament är alltid ett synligt tecken på Guds osynliga nåd och närvaro. Som vi redan sagt ligger det i själva skapelsetanken att Gud förblir närvarande som den ständigt skapande och upprätthållande i sin skapelse. Allt skapat är spår, genklang av Skaparen. Den treenige Guden har lämnat sina spår i allt skapat.
En älskad tanke hos Edith Stein (1891-1942) i hennes stora filosofiska verk Endliches und ewiges Sein är, att vi på alla skapelsens plan finner spår av Treenigheten. Vi möter ett jag och ett du i ett vi, i kärleken, i överlåtelsen, som binds samman i ett vi. På olika sätt kan vi se att detta synsätt finns med. Det är lättast att se det på det mänskliga planet, där ett jag och ett du föder fram något nytt. Också i atomens minsta beståndsdelar, där partiklarna dras till varandra, ser man en rudimentär följd av att det är en treenig Gud som skapar allt och lägger ner spår av sig själv i det som finns till. Även om vi inte ser det så tydligt, anar vi att allt det underbara som Gud har skapat bygger på honom själv, att han lägger ner något av sin godhet, skönhet och sanning i allt som finns till.
Men genom syndafallet är detta ofta fördolt för våra ögon. Vi ser det inte, utan vi ser bara baksidan, eftersom Gud också har lagt ner frihet, autonomi, i skapelsen. Han tvingar inte skapelsen att återspegla honom själv. Det ser vi allra tydligast hos människan. Hon, som är Guds avbild på ett helt privilegierat sätt, är också en avbild när det gäller friheten, autonomin. Det gör att hon både kan uppenbara Guds godhet och dölja den.
Vi ser genom hela historien att Gud försöker rädda och frälsa människan. Redan i det gamla förbundet ser vi hur Gud ingriper. Han befriar sitt folk ur fångenskapen. Han sänder profeter och ledare för att leda folket tillbaka. När ingenting annat hjälper sänder han sin Son. Det mest otroliga i kristendomen är, att Skaparen vill bli en del av sin skapelse. Alla andra religioner ryggar tillbaka för det och ser det som hädelse, som blasfemi. Kan den Gud som står över allting, som står utanför tid och rum, som ger allt dess existens, som är oändligt helig och upphöjd stiga ner i vår värld? Kan Ordet bli kött? Ja, det är kristendomens stora och glada budskap men även dess skandal. I alla tider finns det människor, också bland de kristna, som försöker göra tron på Guds människoblivande lite oskyldig, tunna ut den eller försvaga den. Nästan alla vanföreställningar och irrläror bygger på det. Den stora skandalen är, att Gud blir människa, att Ordet blir kött, att Gud vill bli en av oss. Samtidigt är det detta som är frälsningen.
Vi kan ju inte frälsa oss själva. Vi kan inte befria oss från syndens finmaskiga nät bara för att vi själva vill det, utan det är Gud som inifrån måste befria oss. Vi kan bara låta oss befrias. Det lilla ordet låta är mycket viktigt i kristendomen. Vi låter oss älskas av Gud. Vi låter oss frälsas. Vi låter oss inlemmas i det eukaristiska universum för att delta i den stora lovsången och i förhärligandet av Gud. Frälsningsverket går ut på att återge oss vår förmåga att leva i ständig tacksägelse och lovsång. Vi kan uttrycka det genom att säga, att Gud vill lära oss att sjunga rent i lovsångskören, så att de falska tonerna blir rena. Även om vi är svaga och syndiga försöker vi sjunga till Guds ära, men ofta blir det lite halvdant. Därför vill Gud återge oss den ursprungliga förmågan att leva i ständig lovsång och tacksägelse, det som är själva meningen med vårt liv. Vi är skapade för att förhärliga Gud. Men det har vi glömt bort, och så hittar vi på en massa andra orsaker till varför vi lever och vad som är meningen med livet. Men sådant kan bara göra oss besvikna och ibland bittra. Därför måste Jesus hela tiden förvandla oss inifrån, så att vi återfår vår ursprungliga värdighet.
Det är det som den sakramentala frälsningsekonomin vill åstadkomma. Den vill återföra oss till den ursprungliga värdighet och härlighet som Gud har gett oss. Kyrkofäderna talade om den ursprungliga värdighet vi har fått som ett guldmynt. Men genom syndafallet har guldmyntet fallit ner i smutsen och blivit betäckt av lera och smuts, som måste tvättas bort och renas. Men, och det är mycket viktigt, i den katolska synen på människan och frälsningen förblir människan ett guldmynt. Hon blir inte helt fördärvad som i den strängt lutherska synen. Frälsningen måste dock vara ett idogt tvättande för att ta bort den lera och smuts vi har betäckts med. Ända till vårt sista andetag håller Gud på att tvätta oss. Den heliga Birgitta (1303-1373) talar om Gud som en tvätterska. Det är en mycket talande bild av Guds kärlek. Gud håller hela tiden på att tvätta oss. På Birgittas tid fanns det inte tvättmaskiner, utan det handlade om tvättbrädor och mödosamt tvättande. Gud vill till varje pris befria oss från syndens hinna, så att vi kan leva i ständig kärlek, överlåtelse och förhärligande av honom här på jorden.
Då kan vi också evangelisera världen. Då dras människor som en magnet till Kristus och Kyrkan, när man verkligen ser att de som tillhör Kristus lever till hans ära. Det märkliga är att människor har en instinktiv förståelse av detta. Ofta ser vi det mest bakvägen, när de kritiserar Kyrkan och oss kristna. Varför gör de det? Jo, för att vi inte är heliga. Därför måste vi egentligen vara dem oerhört tacksamma för att de, visserligen kanske på ett vinklat och orättvist sätt, påminner oss om att vi är menade att bli heliga. De blir upprörda, när vi inte är det. Det är ganska underligt. De säger, att de inte tror på Gud, på Kyrkan, men de blir ändå upprörda, när vi inte motsvarar deras förväntningar. Det naturliga vore ju att de sade, att de kristna är hemska, och varför skulle de då inte vara hemska? De blir istället upprörda och kritiska på ett ibland aggressivt sätt. På så sätt blir de också Guds röst till oss. Den Helige Ande kan tala genom oväntade munnar. Vi måste egentligen vara tacksamma, när människor kritiserar oss kristna och Kyrkan för att vi inte är heliga. Det är ett slags bakvänt vittnesbörd. Annars skulle de bara nicka och säga, att det var ju det vi sade, att de kristna är hemska och gör allt som är fel och dåligt och att det bara är bra att vi är så hemska som de tror. Men det är inte så de säger, utan de blir skandaliserade. Ibland är det de icke-kristna som blir mest sårade, när de ser syndens verklighet i vårt och i Kyrkans liv. I själva verket är dessa de stora vittnena om Kyrkans helighet och vår kallelse till helighet, eftersom de förväntar sig det.
Det gör att de känner igen sann helighet, när den verkligen finns där. Moder Teresa av Calcutta (1910-1997) erkändes av en hel värld som en helig kvinna. Jag talade nyligen med en alban som sade, att hennes betydelse var oerhörd i såväl Kosovo, i den albanska delen av Makedonien som i själva Albanien, även för muslimer och icke-kristna. Sann, äkta helighet blir alltid igenkänd. Vari ligger då heligheten? Inte i att man förmedlar sin egen helighet, utan i att man låter Guds helighet lysa igenom, gör Guds härlighet och helighet mänskligt förståelig. Men samtidigt övergår det oss totalt.
Under hela evigheten skall vi försöka få en aning om Guds oändliga storhet. Därför blir det aldrig tråkigt i himlen, vilket vi ibland kan få en föreställning om genom predikningar. Man brukar säga att det allra svåraste att predika om är himlen. Där skall vi spela på harpor, och det kan låta lite tråkigt om man inte tycker om att göra det. Inte ens Dante (1265-1321), en av alla tiders största diktare, lyckades riktigt tala om himlen. Det är mycket lättare att tala om skärselden och helvetet. Himlen är något så stort och för oss ouppnåeligt med vårt förstånd. Ändå får vi små glimtar av Guds härlighet och helighet, som gör att vi kan längta efter den oändliga härlighet vi är skapade för. I sista hand är vi skapade för evigheten, inte i den meningen att vi skall försumma jordens angelägenheter, som man ibland har missuppfattat det. Tvärtom är meningen att jorden skall bli så lik himlen som möjligt och att evighetens härlighet skall stråla fram här och nu.
Det gör vi när vi går in i lovsångens universum. Då börjar vi öva in himlen. Hela livet på jorden är en inövning. En sak vet vi: i himlen skall vi förhärliga Gud. Samtidigt skall vi bistå vår nästa på jorden. Änglarnas uppgift är att leva i ständig lovsång och samtidigt beskydda, hjälpa och stödja. Egentligen är det samma tvåfaldiga uppgift vi också har här på jorden: att leva till Guds ära, men också till vår nästas bästa för världens frälsning. Det går som en röd tråd genom hela Kyrkans liv att världen blir frälst, och det blir den för att kunna lovsjunga Gud, från att bli instängd i sig själv och gå upp i något som är större, gå upp i Guds du istället för att, som vi skulle kunna karakterisera syndens frestelse, fastna i det egna jaget. Den frestelsen blir brännande för vår tids människor som mycket är präglade av individualism. Mina behov och mina känslor måste tillfredsställas. Då blir man fast i sig själv, förlorar perspektivet och kan lätt fastna i frustration, missnöje och känsla av att vara olycklig.
Egentligen är meningen med lyckan och livet att man skall kunna träda ut ur sig själv och bli en del av det eukaristiska universum. Katekesen fortsätter att betona det perspektiv som eukaristin ger oss: att vara ett lovoffer för skapelseverket, "det lovoffer med vilket Kyrkan sjunger till Guds ära i hela skapelsens namn". Kyrkan som Augustinus (354-430) kallade den försonade världen "mundus reconciliatus", är den som frambär hela skapelsens tack till Skaparen. Det blir allra tydligast i eukaristin, där liksom hela skapelsens tack och lov till Skaparen sammanfattas i och med att Skaparen själv blir en del av skapelsen och sedan bär fram skapelsen till Gud. Skapelsen i sig själv förmår inte ge Gud den tacksägelse och det lov han förtjänar.
Därför blir Gud en del av skapelsen för att frambära allt till sig själv. När Gud blir människa i Jesus Kristus fulländar och kompletterar han hela skapelsens stora uppgift och värdighet att prisa Gud. Gud själv prisar Gud i skapelsen. Det kan vara ett lite främmande perspektiv för oss, men det är viktigt att försöka tränga in i inkarnationens alla konsekvenser. Det är verkligen Gud själv som tillsammans med skapelsen bär fram lovoffret. Det är Sonen som blir en av oss för att visa oss vår oändliga värdighet som Guds söner och döttrar, som får förhärliga Gud i hela skapelsens namn. Vi är en del av denna skapelse. Samtidigt är vi menade att få del av Guds eget liv, som läggs i oss som ett litet frö i dopet. Det fröet är ett lovsångens och tacksägelsens frö, som skall ge oss vår fulla livsglädje i och med att vi får förhärliga Gud. Vi får upptäcka att vår stora värdighet och glädje är att dras in i lovsången. Bakvägen vill Gud också tillfredsställa vårt begär att bli lyckliga, men just genom att dra oss ut ur oss själva och in i denna osjälviska tillbedjan.
Det får också till följd att vi får ett helt annat förhållande till vår nästa. Om vi älskar Gud av hela vårt hjärta och tillber honom, får vi nästan spontant en liknande grundinställning till de andra. Vi vill också ge dem vår tacksägelse, vår kärlek. Då blir det också lättare för oss att i dem se spår av Kristus, att känna igen Kristus i vår nästa. Som jag redan sagt är det svårt i vårt nordiska klimat att känna igen Kristus i vår nästa. Vi är inte riktigt vana vid att så påtagligt göra det. Naturligtvis läser vi om det i evangeliet. Vi har hört det och försökt förstå det. Men för många är det lite främmande att vi t.ex. kan tillbe Treenigheten i vår nästa, som genom dopet också är Treenighetens boning. När man säger detta, ser människor mycket undrande ut och frågar sig om det är möjligt att våga tillbe den treenige Guden som lever i deras nästa. Är det inte farligt? Kan man inte fastna på vägen?
Här brukar jag citera Elisabeth av Treenigheten (1880-1906), som är saligförklarad. Hennes syster hade två små flickor. Som alla småbarnsmammor tyckte hon, att det var svårt att finna tid för bön. Det var så mycket att pyssla med. Hon beklagade sig för sin syster i klostret och sade: "Du har det bra där i klostret. Där kan du leva i bön och tillbedjan dagen lång och även hela natten om du inte kan sova". Då skriver Elisabeth till sin syster: "Men snälla du, du har ju dessa två små änglar, som genom dopet är Treenighetens boning. I dem kan du hela tiden tillbe den Treenige Guden, medan du pysslar om dem". Det är kanske ett lite ovanligt perspektiv att vi vågar se på varandra som ett Guds tabernakel, ett Guds tempel. Men Paulus säger: "Förstår ni inte att ni är Guds tempel?" Nej, det förstår vi inte. Men vi kan försöka lära oss att lita på att det är så, att vår nästa hjälper oss att leva i tillbedjan och tacksägelse. Nästan är inte, som vi ibland kan frestas tro, bara ett störningsmoment, som gör det svårt för oss att be, utan en oändlig hjälp. Om vi kan se på vår nästa på detta sätt, har vi ofta lättare att också acceptera henne sådan hon är, med hennes olika sidor som annars gnager på oss och stöter oss. Det är en hjälp också för livet i gemenskap, när vi vågar tillbe den treenige Guden i det Guds tempel som vår nästa är.
Den gemensamma liturgin bygger mycket på att vi alla aktiverar vår "tempelfunktion", vår liturgiska värdighet, som i sin tur bygger på att vi genom dopet är delaktiga av Treenighetens inre lovsång. Då kommer vi upp på ett högre steg. Det är inte bara skapelsens lovsång vi är delaktiga i, utan vi får tillbe Fadern tillsammans med Sonen. Vi får ju säga Fader vår. Jesus gör oss delaktiga av sin bön. Den ingjuts i oss genom den Helige Ande. Det gör att vi i full mening är en homo liturgicus, en homo eucharisticus, att vi genom dopet är indragna i Guds inre liv och i Sonen får gå till Fadern drivna av Anden. Vi vet det och har hört det många gånger, men ändå landar det inte alltid och blir en existentiell verklighet. Bönen är mer något vi får, något vi är delaktiga av än något vi själva producerar. Det är en ingjuten verklighet av nåd.
I katolsk teologi talar vi med förkärlek om den heliggörande nåden, som innebär att Guds nåd är verksam i oss för att helga oss, så att vi kan förhärliga Gud inifrån. I och med Sonen förhärligar vi Fadern. Vi är inifrån delaktiga i detta skeende. Katekesen uttrycker det på följande sätt när den talar om eukaristin: "Som ett tackoffer åt Fadern, en lovprisning med vilken Kyrkan ger uttryck för sin tacksamhet mot Gud för alla hans välgärningar, för allt det som han har åstadkommit med skapelsen, återlösningen och helgelsen". I eukaristin sammanfattas allt detta. Det handlar om skapelsens lovoffer, men det är också återlösningens, frälsningens och helgelsens. Genom dopet har återlösningen tagit sin början i oss. Den är i ständig utveckling för att vi skall helgas mer och mer. Då blir vi också i stånd att med Sonen bära fram allting till Fadern. Så hög värdighet har vi fått.
Därför behöver vi också tystnadens överlåtelse. Under en reträtt är det mycket tid för tyst, stilla tillbedjan, då vi försjunker och blir stilla inför Gud. Det kan ske i stillhet i kapellet eller utomhus i naturen, där vi tillsammans med skapelsen kan lovsjunga Gud eller bara sitta ner tyst och stilla och låta oss dras in i tillbedjan. Ett konkret och praktiskt sätt att bara låta hjärtat slå, låta andningen pulsera inom oss, så att vi i syntoni med allt skapat låter allt bli en lovsång. Hjärtats slag blir rytmen i vår lovsång. Mysteriet är så stort att vi aldrig kan uttömma det. I eukaristin får vi möjlighet att mer och mer gå upp i det som är större. Det gör att vi varje gång vi deltar i eukaristin kan upptäcka något nytt, en ny fasett, en ny infallsvinkel, ett nytt ord, en ny gest, sådant vi aldrig riktigt har tänkt på.
Likadant är det när Guds ord kommer till oss. Det kan vara ett ord som vi kanske har hört tusen gånger men som plötsligt får liv. Det typiskt katolska sättet att öppna sig för Skriften är i eukaristin. Våra protestantiska bröder och systrar betonar starkt den enskilda bibelläsningen. Det är inget fel att läsa Bibeln enskilt Det gör vi också. Men det mest privilegierade uttrycket är att med hela Kyrkan inom liturgins ram, inom det eukaristiska skeendet, ta emot Guds ord. Det blir ett mer intensivt, kyrkligt och eukaristiskt lyssnade, som sedan sprids ut över dagen genom tidebönerna och den enskilda bibelläsningen som en frukt av hela Kyrkans lyssnande till Ordet i eukaristin. Där får det en extra kraft. Därför är det så viktigt att vi är vakna, medvetna och lyssnande. Allt i eukaristin ger näring för vår lovsång.
Något vi ibland missar är kollektbönen, den första bönen. Många har inte riktigt kommit till ro eller kommer kanske för sent till kyrkan. Det är ju en katolsk ovana! Jag kommer ihåg en from protestant som kom till vår domkyrka och påpekade att folk gick ut och in hela tiden. En sådan broderlig kritik måste vi ta till oss. För många går kollektbönen dem förbi. Men den anger ofta hela tonen för dagens eukaristi och mässa, själva grundtråden och grundtemat. Om man noga försöker lyssna på kollektbönen får man ofta en röd tråd, en grundtanke, en grundidé. Varje ord, varje gest, varje åtbörd har en eukaristisk betydelse och hjälper oss att bli tacksägande, lovsjungande, förhärligande varelser, som finner vår glädje i att gå upp i Guds oändliga mysterium och härlighet. Sedan sprids det eukaristiska klimatet över dagen och över miljön.
Som jag redan sagt är det ett privilegium att få vara i ett hus, där Kristus bor i tabernaklet. Det blir en speciell miljö och atmosfär. Vi kan medan vi är här tänka på, att nere i kapellet är Jesus. Som nybliven katolik var jag i en kyrka i Luxemburg. Då kom det in en from man, som sade: "Le bon Dieu est là-bas" (den gode Guden är där borta). Så realistiskt var det. Det är lite svårt för oss nordbor att ta till oss den konkreta, realistiska synen. Den gode Guden är där nere i källaren. Jesus bor där i hela sin verklighet. Himlen är redan här på jorden och till och med i källaren. Den synen kan hjälpa oss att bli mycket konkreta.
Vi ber om nåden att mer och mer bli vad vi egentligen redan är, den lovsjungande varelse som ständigt tackar Gud för allt.
Herre Jesus Kristus. I din oändliga godhet låter du oss delta i din tacksägelse och lovsång till Fadern. Hjälp oss att gå upp i detta stora och så glömma vår egen lilla begränsade värld för att finna vår fullhet i dig och så kunna stråla ut din frälsande, helgande kärlek till den värld som, utan att veta det, ständigt längtar till dig. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.
