      
|
| 2009-07-07 |
Påven betonar vikten av att förnuft och sanning grundat i en genuin kärlek till Gud och människa får vara mänsklighetens ledstjärnor. Först då kan mänskligheten växa till en sann gemenskap som präglas av solidaritet och omsorg om livet i alla dess former i respekt för varje människas särart.
Encyklikan, som är Benedikt XVI:s tredje, får en officiell svensk översättning inom kort.
Encyklikan undertecknades den 29 juni och har varit väntad och efterlängtad sedan länge. Encyklikan är Benedikt XVI:s tredje encyklika, som alla rör de för kyrkan centrala begreppen tro, hopp och kärlek. Hoppet och kärleken står denna gång i stor utsträckning i centrum för påvens första socialencyklika som betonar människans ansvar för en hållbar utveckling för alla människor och för hela skapelsen.
Påven vänder sig i encyklikan till alla katoliker och "alla människor av god vilja". Den skulle ha publicerats redan för ett år sedan men publiceringen har skjutits upp för att påvens kulle kunna beakta den globala finanskrisen.
Det står klart att han är mycket kritisk till en helt fri ekonomisk marknad, i stället efterlyser han en ny ekonomisk världsordning som präglas av etik och solidaritet.
Caritas in veritate ( ung. ”Den sanna kärleken”) har sex kapitel fördelade på 79 punkter, inklusive inledning och sammanfattning. Benedikt XVI lyfter särskilt fram tema från sin företrädare påven Paulus VI:s encyklika ”
Populorum Progressio” från 1967, hela det första kapitlet ägnas denna encyklika. Han understryker Andra Vatikankonciliets betydelse för Paulus VI:s encyklika och för påvarnas magisterium.
Påven påpekar inledningsvis att ”Kyrkan kan inte erbjuda tekniska lösningar och har inga anspråk på att lägga sig i staternas politik. Hon har emellertid uppdraget att i alla tider och alla kulturer, föra fram sanningen, för att bidra till ett samhälle som är anpassat till människan, hennes värdighet och hennes kallelse.”
Rättvisa är ett återkommande ord i encyklikan, och påven pekar på vikten av social och ekonomisk rättvisa som något som präglar kyrkans sociallära.
”Kyrkans sociallära har alltid vidhållit att rättvisa måste prägla alla aspekter av ekonomisk aktivitet, eftersom den alltid rör människan och hennes behov”.
Påven varnar för en globalisering och ekonomi som styrs enbart av själviska intressen och där det primärt är investerarnas vinstintresse som står i fokus, inte en hållbar utveckling och omsorg om den enskilde arbetarens rätt till ett kreativt arbete där hans eller hennes inneboende värde tas till vara – och en värdig lön som det går att leva på.
”Det innebär arbete som ger uttryck för varje enskild man och kvinnas grundläggande värde med hänsyn till deras specifika sammanhang; arbete som är fritt valt, som förenar arbetstagarna, både män och kvinnor, med utvecklingen av deras respektive gemenskap; arbete som gör det möjligt för arbetstagarna att bli respekterade och slippa varje form av diskriminering; arbete som gör det möjligt för familjer att klara sig ekonomiskt och ge sina barn utbildning, utan att barnen själva tvingas ut i arbete: arbete som tillåter arbetstagarna att fritt organisera sig, och göra sina röster hörda; arbete som lämnar utrymmer för att återupptäcka sina rötter på personlig, kamratlig och andlig nivå; arbete som garanterar de som gått i pension en anständig levnadsstandard”, skriver Benedikt XVI i encyklikans 63 paragraf.
Påven pekar också på nödvändigheten av att stater samarbetar för att jordens resurser ska fördelas rättvist och en hållbar utveckling ska kunna ta form.
I det sammanhanget efterlyser han en reform av Förenta Nationerna och andra övernationella organisationer, primärt sådana som sysslar med ekonomi för att hindra att ekonomin ska fortsätta att präglas av kortsiktigt egenintresse i ställer för att främja en sund utveckling för alla människor.
Påven menar också att fackföreningarna i spåren av den ökande globaliseringen och migrationen av arbetskraft måste se till alla arbetstagares intressen, inte bara de egna medlemmarna på en nationell nivå.
Med hänvisning till de tusentals människor som tvingas utvandra för att få arbete skriver påven:
”Det är självklart att dessa arbetare inte kan betraktas som en handelsvara eller enbart som arbetskraft. De får därför inte behandlas som vilken produktionsenhet som helst. Var och en av migranterna är en människa som, som sådan, besitter fundamentala, och icke förhandlingsbara rättigheter som måste respekteras av alla och under alla omständigheter”.
Även konsumenter måste lära sig mer och ta mer medvetna beslut och låta ansvaret för en hållbar utveckling och solidaritet prägla sin konsumtion.
Benedikt XVI konstaterar att de förhoppningar som Paulus VI hade för de nyligen självständiga kolonierna inte infriats. I stället för den gamla formen av kolonisering har nya former kommit till och resurserna i länderna har inte alltid fördelats rättvist till hela befolkningens fromma.
Påven hänvisar även till Paulus VI:s encyklika ”Humane vitae” från 1968 och påtalar vikten av att livet respekteras från konceptionen till den naturliga döden. Han varnar för utvecklingen inom viss modern teknik inom bioetik.
”I sin tur fostrar dessa tekniker en materialistisk och mekanisk syn på det mänskliga livet”.
Han uttrycker stark kritik mot att det skulle förekomma att fattiga länders bistånd villkoras mot att de inför abort och en ökad spridning av preventivmedel. Påven menar att det är en märklig uppfattning att man ska begränsa barnafödandet i de fattiga länderna, samtidigt som det i andra delar av världen, just på grund av de tekniker man försöker införa i fattiga länder, föds alldeles för få barn. Han pekar också på att flera barnrika länder kunnat utvecklas just för att man genom sin stora befolkning haft tillgång till arbetskraft och initiativkraftiga personer.
”De fattiga får inte ses som en börda, utan som en resurs” skriver Benedikt XVI och senare ” Att betrakta befolkningstillväxten som den grundläggande orsaken till underutveckling är ett stort misstag, också från en ekonomisk synvinkel”.
Påven påpekar vikten av att vi alla tänker mindre på våra rättigheter och mer på våra skyldigheter.
”Många av dagens människor skulle hävda att de inte är skyldiga någon utom sig själva något. De bryr sig bara om sina rättigheter, och de har ofta svårt att ta ansvar för sin egen och andra människors utveckling.”
Påven återkommer i slutet av encyklikan till vikten av att sanning och förnuft får större utrymme.
”Förnuftet behöver alltid renas av tron… Å sin sida måste religionen alltid renas av förnuftet för att kunna visa sitt genuint mänskliga ansikte. Varje avbrott i denna dialog kommer till priset av mänsklig utveckling.”
Påven varnar både för religiös fundamentalism och för att religionen helt motas bort från det offentliga rummet.
Han varnar också för faran i att helt lita till den teknologiska utvecklingen och därmed bortse från människans andliga och moraliska behov.
Samtidigt ser han en fara i ideologier som helt avvisar alla former av teknologiska framsteg.
”Tanken på en värld utan utvecklingen är ett uttryck för brist på tillit till människan och till Gud”.
|
|
|
|
| | |
|
