Vatikanens presstalesman fader Federico Lombardi SJ, vid den Heliga Stolens pressavdelning, har idag publicerat följande text om de sexuella övergrepp på barn som begåtts på katolska institutioner:
“Sedan några månader tillbaka har den mycket allvarliga frågan om sexuella övergrepp på barn begångna på institutioner som drivs av kyrkliga organisationer och av människor med tunga ansvarsposter i Kyrkan, i synnerhet präster, utretts av Kyrkan och civila myndigheter i Irland. Den helige Fadern gav nyligen uttryck för sitt personliga engagemang i frågan, främst genom två möten: först med de ledande företrädarna för biskoparna, och sedan med alla stiftsbiskoparna. Han håller även på att förbereda publiceringen av ett brev om fråga till den irländska kyrkan.
Men under de senaste veckorna har debatten om sexuella övergrepp på barn även berört Kyrkan i en rad Centraleuropeiska länder (Tyskland, Österrike och Holland). Och det är gällande denna utveckling som vi nu önskar göra några uttalanden.
De kyrkliga institutioner som det primärt gäller – den Tyska jesuitprovinsen ( den första att beröras, genom fallet med Canisiusseminariet i Berlin), den Tyska biskopskonferensen, den Österrikiska biskopskonferensen och den Holländska biskopskonferensen, har hanterat problemet på ett direkt och beslutsamt vis. De har visat sin vilja till insyn och öppenhet, och i viss mån, bidragit till att påskynda processen genom att inbjuda offren att berätta, även när det är fråga om händelser som ligger långt tillbaka i tiden.
Genom sitt agerande har de närmat sig frågan på rätt sätt, för det korrekta sättet att börja på, är att erkänna vad som hänt och ta offren och konsekvenserna av det som de utsatts för på allvar.
Dessutom har de åter sett över ”Direktiven” ( rörande sexuella övergrepp på barn och ungdomar. Övers. anm,) och planerar att ta fram nya riktlinjer vars syfte även är att skapa förebyggande strategier, så att alla åtgärder som är möjliga vidtas för att försäkra sig om att liknande händelser inte upprepas i framtiden.
Dessa händelser sporrar Kyrkan att ta fram lämpliga åtgärder och ska ses i ett mer omfattande sammanhang som rör att skydda barn och unga människor från sexuella övergrepp i samhället i stort. Helt klart är de fel som begåtts av kyrkliga institutioner och kyrkliga företrädare särskilt klandervärda på grund av kyrkans uppfostrande och moraliska ansvar, men alla insatta och välunderrättade människor vet, att frågan är mycket större än så och att enbart rikta sin kritik mot Kyrkan ger ett felaktigt perspektiv.
Som exempel visar uppgifter från Österrikiska myndigheter att, under samma tidsperiod som de bevisade övergreppen på kyrkliga institutioner var 17, skedde 510 liknande fall i andra sammanhang. Vi måste också uppmärksamma dessa.
I Tyskland har familjeministeriet nu föreslagit ett “rundabordssamtal” med olika utbildnings- och sociala organisationer för att se över frågan på ett lämpligt och genomgripande sätt. Kyrkan är självklart beredd att delta och, kanske, kan hennes egen smärtfyllda erfarenhet vara till hjälp för andra. Tysklands kansler, Angela Merkel, har på goda grunder pekat på den seriösa och konstruktiva hållning som den Katolska kyrkan i Tyskland visat.
För att sammanfatta dessa resonemang, är det bra att än en gång påminna sig om att Kyrkan är den del av det civila samhället och har ett ansvar i relation till samhället, men hon har också sin egen lag, den kanoniska lagen, som återspeglar hennes andliga och sakramentala väsen, och i vilken, juridiska och bestraffande processer ser annorlunda ut ( till exempel innehåller de inga bestämmelser om ekonomiska sanktioner eller möjlighet till frihetsberövande, utan innehåller begränsningar att utöva ämbete och att utöva rättigheter inom kyrkans ramar).
Inom ramen för den kanoniska lagen, har sexuella övergrepp på barn alltid betraktats som ett av de allvarligaste brotten, och detta har konstant upprepats, i synnerhet i brevet ’De delictis gravioribus’, från 2001, som ibland felaktigt kallas för orsaken till ”tystnadens kultur”. De som känner till och förstår dess innehåll, inser att det var en mycket tydlig signal för att påminna biskoparna om problemets allvar, så väl som ett verkligt incitament att ta fram konkreta riktlinjer för att bemöta detta problem.
Avslutningsvis, även om allvaret i de svårigheter som Kyrkan går igenom inte kan förnekas, får vi inte misslyckas med att göra allt som står i vår makt för att försäkra oss om att, till slut, det kan leda till något positivt, till ett bättre skydd för barn och unga i Kyrkan och i samhället, och en rening av Kyrkan själv.”
